Att leva, arbeta och leka i bergen.
Av Joel Evans
Sedan jag flyttade till Chamonix 2011 har jag letat efter ett sätt att maximera min tid i bergen, och efter nästan nio år tror jag att jag äntligen har knäckt nöten.
Jag skriver det här efter att ha tillryggalagt över 1 000 m i en trappa. Jag har använt fantasin när det gäller träningen, eftersom vi är mitt i en strikt nedstängning här i Frankrike, med den nya Covid-19-pandemin. När jag först fick veta att vi inte fick gå längre än 1 km från våra hem, utan någon vetskap om när restriktionerna skulle lätta, visste jag att jag skulle bli tvungen att hitta ett sätt att hålla benen starka. 2,67 m stigning på 16 steg – sätt på en bra podcast och repetera 375 gånger, så har du din Vertical K!
Nog om viruset – ni har säkert hört tillräckligt om det och letar efter något annat att tänka på. Jag skulle vilja dela med mig av min resa från säsongsarbetande ski-bum, till en bergsman på heltid!
Jag flyttade till Chamonix 2011 som en storögd snowboardåkare som ville åka så mycket som möjligt. Min bror var transferchaufför och hans schema såg ut att ha mycket plats att fylla med tid uppe i bergen. Jag gillade tanken på ett sådant arbete efter att ha jobbat i en pub/bar under mina universitetsstudier. Jag visste att sena arbetsnätter inte skulle gå så bra ihop med tidiga morgnar för att kunna åka i orörda spår. Efter att ha mailat vartenda transferföretag jag kunde hitta i dalen, blev jag erbjuden ett jobb med start i december. När jag hade hittat boende via en Chamonix-facebookgrupp, packade jag väskorna och gav mig av för min första vintersäsong! Jobbet inom flygplatstransfer-branschen tillät mig att ta mig upp i bergen minst tre dagar i veckan. Missförstå mig inte, det är mer än tillräckligt. Men med åren utvecklade jag en passion för bergen och hittade snart sätt att få mer tid där. Jag valde det sena passet på kontoret så att jag kunde köra minst 1 000 m skin track med hunden före jobbet. Eller så smög jag in en snabb skidtur innan jag kollapsade i kontorsstolen för ett stillasittande åttatimmarsskift där jag knappt kunde hålla ögonen öppna efter en utmattande morgon. Med min växande kärlek för bergen växte också mina ambitioner. Jag drogs till att köra ”Fast and Light” alpinism och skidåkning, och jag tillbringande långa dagar i bergen, tacklandes stora alpintoppar i ett enda tag från parkeringsplatsen till toppen och tillbaka. Sommaren 2017 besteg jag Mont Blanc, Matterhorn och Gran Paradiso på samma sätt; i ett enda tag. Det var då det slog mig att jag borde börja arbeta utomhus. Tanken om att göra dessa berg till mitt kontor var möjlig.
Jag är inte en klättrare, och ville inte förvandla min passion för skidåkning till ett yrke. Jag snubblade över UIMLA International Mountain Leader-systemet. Denna utbildning gör det möjligt för den som tagit kursen att guida på rullande terräng utan att ta sig över glaciärer och utan att använda rep. Det lät perfekt. Att tillbringa varje dag i bergen utan stressen som kommer med den högalpina miljön.
Efter att ha läst på om utbildningen insåg jag att jag redan hade uppfyllt alla nödvändiga förutsättningar, så jag bokade in mig på den första kursen i Skottland. Utbildningen består av två veckors träningskurser och två veckors utvärderingar, fördelade på minst 18 månader, med vidare lärande och praktiska övningar däremellan. Min första kurs var i Skottland i november 2017 och jag blev en fullt kvalificerad UIMLA-guide i januari 2019.
Strax efter att jag avslutat utbildningen började jag jobba. Det var fortfarande vinter så mina alternativ var begränsade till snöskovandring. Om jag ska vara helt ärlig så är snöskovandring inget jag brukar göra för skojs skull eftersom jag hellre åker skidor, men att kunna arbeta utomhus och leka runt i snön med nya och intressanta människor blev snart mer spännande och underhållande än att sitta på ett kontor!
Vintern 2018/2019 kom och gick, och jag uppnådde mitt ”mål” att klättra 100 000 m på skidor före mitten av april. Med alla jobb jag haft i Chamonix arbetade jag sällan i maj, vilket gav mig tid att njuta av min favoritmånad. Våren i Alperna är en speciell tid. Att kunna åka skidor på kall pudersnö på 4 000 meters höjd och sedan ta en löptur på kvällen eller ha en grillfest i dalen är så bra som det kan bli.
När våren kom och gick insåg jag snart att sommaren skulle bli ganska fullbokad med vandringar och löparresor. Det var dags att lägga undan skidorna och fokusera på det jag hade utbildat mig till. Med det sagt hade skidorna tagit mig på så många äventyr under vintern – från att ha klättrat över 110 000 m, till att ha åkt skidor i några nya och branta klassiker i Mont Blanc-massivet och åkt Haute Route (Chamonix–Zermatt på två dagar).
Under min första sommar som guide mötte och ledde jag över 150 kunder, och vandrade och sprang genom tre länder: Frankrike, Italien och Schweiz. Jag genomförde den berömda Tour du Mont Blanc ett halvt dussin gånger och vandrade och sprang den 185 km långa Haute Route, med 12 000 meters stigning, två gånger. När jag var klar i slutet av september, efter att ha gått runt 2 000 km med över 50 000 meters stigning, var jag redo att sakta ner och njuta av hösten.
Men … hösten är ännu en lugn period i Chamonix-dalen. Turisterna åker därifrån, arbetet minskar och bergen och lederna är tomma. Precis som på våren är det dags att skörda frukterna av den träning och ackumulerade uthållighet som har byggts upp under de senaste månaderna. Det är dags att gå tillbaka till långa alpina klättringsdagar och backträningar med vikter, för att göra sig redo inför ännu en vinter med skidåkning och snöskovandringar. Cirkeln är sluten!
Följ Joel på Instagram @joelevans