Courtney Dauwalter skriver trailhistoria på Réunion
Courtney Dauwalter kom på fjärde plats totalt i Diagonale des Fous på den franska ön Réunion med en sluttid på 24 timmar och 37 minuter. Hon slog det tidigare rekordet med 2 timmar och blev den första kvinnliga löparen att vinna samtliga av de fyra största 100-milesloppen. 2018 bemästrade hon den tryckande värmen i Kalifornien och vann Western States 100. Hon vann i Chamonix 2019 och var tillbaka 2021, då hon vann igen och slog damrekordet. I år kom hon på sjätte plats totalt i Hardrock 100 och slog damrekordet med över 30 minuter.
Det var första gången Courtney besökte Réunion, och hon visste att hon hade ett av de tuffaste 100-milesloppen framför sig. Diagonale des Fous bjuder på 165 km (100 miles) med 10 200 m höjdökning för de “galna” (“fous” på franska, därav namnet) löpare som deltar. Det innehåller gott om tekniska stigar, imponerande bergspass och grönskande landskap, vilket gör det till ett av de mest tekniska och unika 100-milesloppen som finns. Courtney fick sällskap av sitt team, däribland François D’Haene som vunnit loppet fyra gånger (2013, 2014, 2016 och 2018) och som gav henne värdefulla råd och stöttade henne under loppet. Även Mathieu Blanchard var där för att stötta Courtney.
Loppet började med en uppförsbacke i Notre-Dame de la Paix. Efter 50 km mådde Courtney bra och låg på elfte plats. Hon tog det lugnt i början, men sprang ikapp tävlingens ledare vid Cirque de Cilaos. När det hade gått 10 timmar hade hon sprungit halva loppet och låg på femte plats. Hon ramlade en gång längs vägen, men efter att ha rengjort såren på Sentier Scout var hon tillbaka på banan. Trots den ökade fysiska och psykiska påfrestningen till följd av skadan fortsatte hon kämpa till sent på kvällen och korsade mållinjen efter 24 timmar och 37 minuter. Hon kom på fjärde plats totalt och på första plats bland damerna.
”Det är ett nöje att springa det här loppet, hur tufft det än må vara”, säger Courtney. ”Det är så vackert överallt, särskilt vid Cirque de Mafate. Det var svårt att greppa vilken tur jag har som får tävla i den här miljön. Till och med när det kändes riktigt påfrestande, halvvägs genom loppet – det var då jag ramlade i nedförsbacken från Col du Taïbit (km 90) – var det relativt lätt att ändra inställning, glömma smärtan och njuta av den fantastiska ön. Det var så coolt att springa förbi alla de små byarna i Mafate!”